FAKTA: HEMMA-HOS-MUSIK

Ett erbjudande från Tanums Kultur och fritid i samarbete med äldreomsorgen. Finansieras av folkhälsorådet.

Kostnadsfritt för brukarna.

Mia Gunberg Ådin, musiker, kommer hem till brukaren för samvaro och spel. Anhöriga eller vänner deltar.

Det finns forskning som stöder att personer med demenssjukdomar mår bra av musik, dans och sång. Bland annat har sång under morgontoaletten, som kan uppfattas som integritetskränkande, visat sig ha lugnande effekt.

Musik underlättar kommunikation och relation, lindrar oro och nedstämdhet och påverkar minnet positivt. Bland annat kan sångtexter skapa en tillgång till minne och tal.

Det här var roligt. Vi tar den en gång till.

Det är inte ofta man bevittnar underverk. Men det sker. Ett var jag med om häromdagen på Hedegården i Tanumshede.

Folkmusikern Mia Gunberg Ådin sammanstrålar utanför entrén med Viviann Johanssons make Kent, deras dotter Therese Fransson och goda vän Gittel Thernelius. Tillsammans ska de ha en stunds Hemma-hos-musik hos Viviann, en ny form av uppsökande, personlig musikverksamhet som erbjuds via Tanums kommun.

Viviann har den senaste tiden försvunnit allt längre in i sin demenssjukdom och kan vara trött, så vi går försiktigt in en och en. Mia sätter sig på huk och hälsar. De känner varandra sedan länge och har redan musikminnen ihop.

Viviann sitter mycket stilla, blicken är fäst en bit bortanför oss. Mia tar fram gitarren. Hemma-hos-musik ska vara en nära upplevelse med individen i centrum och vänner och anhöriga närvarande som kan länka samma stundens upplevelse till det förflutna. Vivianns länk till musiken är stark, lång och väsentlig, eftersom hon och Kent delar en lång tid som folkdansare.

Mia spelar. Viviann sitter fortfarande mycket, mycket stilla.

– Jag vet att du tycker om Evert Taube, säger Mia.

Så skickar hon en fråga vidare till familjen: Vilken Taubelåt?

– Inbjudan till Bohuslän är nog favoriten, tror Kent.

Mias röst lyfter in naturen och färgerna i Vivianns rum: ”Som blågrå dyning bohusbergen rullar …”

Plötsligt känner jag Vivianns blick haka fast i min. Hon ser inte bortom oss längre, hon studerar mig, främlingen, med uppmärksamt och vaket öga.

Hon ser på Mia. Ett litet leende börjar letas sig fram.

Sedan börjar underverket lysa på riktigt. Det färgar Vivianns kinder som en stilla värme, det ger hennes drag liv. Jag, som inte känner henne sedan förut, ser vem hon är.

Samtalet flyter lättsamt, om dans, om dansresor till Färöarna, om den irländska folkmusiken. Mia väljer låtar utifrån den värld samtalet tecknar.

När nyckelharpan kommer fram händer det. Viviann pratar, kommenterar. Hon säger att hon inte själv trodde att hon kunde tala, men att hon ju kan. Hon hittar en fin beskrivning av Mias halsband: ”Sockersött.”

– Och du är här Gittel, säger hon och ser på väninnan.

– Vi måste ta Äppel-snoan, tycker Mia.

– Den är ju vårt paradnummer.

Det är det. Hela Viviann lyser.

– Det här var roligt, säger hon.

– Den får vi ta igen!

Hon lutar sig fram och bläddrar bland Mias papper. Hon berättar att det är trevligt att samlas. Hon sjunger med i Uti vår hage. När hon strålar upp över Polska efter Byss-Kalle och börjar följa rytmen i en polka kan jag se hur hon tedde sig som ung,

Tårarna stiger i allas ögon. Det är inte ofta vi bevittnar underverk. Men det sker här och nu.

– Det är känslosamt, vi har tyckt att mamma har försvunnit den senaste tiden, säger Therese Fransson.

Hennes mamma har rest sig ur sin fårskinnsklädda stol och går runt i rummet, småpratande med oss.

– Vi får väl ta en dans också, tycker Gittel och bjuder upp.

Så dansar hon och Viviann en liten sväng till tonerna av Kostervalsen och Viviann upprepar att det här var trevligt och att vi måste göra om det.

Hon har så rätt. Jag är nog inte ensam om att ha jubel inombords och tårar i ögonen. Jag har sett sådana här underverk några gånger förr. Min egen mamma började en spontan dans på vändplan på Saltö när hon såg havet. En tant i rullstol reste sig och dansade med en sidenslöja på ett äldreboende i Göteborg när danspedagogen varit där en stund.

Underverk sker. Men får de inte den tid de behöver för att slå ut kommer personen med demenssjukdom att förbli i sin egen värld och vi andra tyvärr att tro att hen inte längre går att nå.

Marita Adamsson 16 jun 2016 Strömstads Tidning